Rött som i kärlek, blod och minor.

I går såg jag ett facinerande program, det var vetenskapsmagasinet som sände dokumentären det röda guldet. Filmen handlar om ett danskat projekt där forskare håller på att ta fram växter som ska visa var det finns minor. Genom genmodifikation kommer de plantor som växer ovanför en mina att bli röda istället för gröna. En av forskarna sa att han trode att de skulle vara klara med alla tester och redo att börja använda växten om två år.

Det finns något klart poetiskt över tanken att blommor byter färg till rött och visar var dödliga minor finns. E sa att det är som om duvor skulle flyga över jorden och markera minorna.
På vetenskapsmagasinet står det "Att lägga ut en landmina kostar ett par tior, att röja bort den kanske tusen dollar". Det är ett mycket tidsödande och farligt jobb att röja ett minfält, och det finns till och med minor som ska likna leksaker.

Jag har tidigare över lag varit skeptisk mot genmodifiering, men kanske är det nu dags att jag funderar över vad jag tycker. I en liten intervju efter dokumentären får en av forskarna frågan om han själv ser någon fara med GMO. Han svarade att sådant som designades för att vara agresivt mot andra växter eller djur var det som oroade honom, så som tex. majs som ska kunna stå emot vissa skadedjur.
Det hela är en svår fråga,
ekosystemets balans mot svältande barn och minoffer.
Trotts allt gav mig ändå programmet lite hopp om framtiden.
Min vän H som numera är cancerforskare (doktorand) sa engång i början av sina studier att tekniken kommer att komma, och då vill hon hellre vara med och påverka på den "goda" sidan än att bara lämna över hela forskningen till den "onda" sidan.
Det är väll så man får se det antar jag.